En ovanligt bildad, ovanligt vänlig och nyfiken man

Erik Lundberg 1923 – 2012

Författare och essäist Erik Lundberg, medlem i Hallands författarsällskap, avled 21 december 2012 efter en tids sjukdom. Anna Pia Åhslund och Sten Jacobsson beskriver här hans författargärning.
Halmstadförfattaren Erik Lundberg (född 1923) har nyligen gått ur tiden. Vi kommer att sakna Erik mycket. Han var en god vän och en stimulerande samtalspartner då det gällde litteratur och historia. Men Erik kunde också överraska med sin ungdomliga entusiasm – för anarkismen som politisk hållning och med ett livligt intresse för modern filmkonst. Som författare var Erik Lundberg sparsmakad, på gränsen till exklusiv. Han var i hög grad en författarnas författare. Han har gett ut en lång rad originella essäböcker om litteratur- och idéhistoria. Ofta är det en lyrisk prosakonst som anger tonen i hans verk.

Kanske var det först efter pensionen från arbetet som lärare i historia och svenska på Kattegattgymnasiet i Halmstad som Erik Lundberg blommade ut för fullt som författare. Han hade då via sin vidsträckta läsning skaffat sig en suverän humanistisk bildning. Litteraturkritik hade han börjat skriva redan år 1959. Först enstaka artiklar i Dagens Nyheter, därefter blev anrika Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning under en räcka år hans hemvist. Hallandspostens litteraturrecensent blev han på 1970-talet.

I bokform började Erik Lundberg med att publicera det han kallade ”litterära kåserier” år 1973. Med lätt hand och utsökt stil skrev han en lång rad böcker, med titlar som ”Ansikte mot ansikte”, ”Bön till Rousseau” och ”Vid språkets rötter” (utgivna på Ellerströms förlag i Lund). De gestaltar alla på ett originellt vis livs levande ögonblick ur litteratur- och kulturhistorien.

Med Erik Lundberg som ciceron får läsaren chansen att känna sig bildad – han hjälper sin läsare över tröskeln till både stora och små författarskap i världslitteraturen. Dante och Kafka exempelvis, men också Tolkien (”Sagan om ringen”) och Carroll (”Alice i underlandet”) blir läsaren vän och förtrogen med, tack vare Lundbergs kunniga och fantasifulla guidning genom litteraturens väldiga portar, skrämmande helvetesgap och lilliput-dörrar till underjordiska spegelvärldar.

Gärna dröjde han också hos äldre tyska författare som Goethe och Hesse. Han reste mycket i Tyskland och sin barndomsmiljö i Falkenberg upplevde han som besläktad med den tyska. När han vandrade längs Ätran, korsade Tullbron och tittade in på värdshuset Hwitan, upplevde han att Falkenberg lika gärna kunde vara en liten tysk stad vid floden Neckar eller Main. Barndomens stad kände Erik Lundberg utan och innan. I Falkenberg tillbringade han alltid sina sommarlov – även som vuxen – och han har skrivit en trilogi om människorna där och deras förhållande till sin stad. ”Långt innan kajeträdet föll”, ”Historien är här” och ”All vår början” är titlarna på dessa egensinniga böcker, där världspolitik samsas med småstadsperspektiv.

Under senare år har Lundberg flitigt växlat mellan prosapoetiska verk och böcker om anarkismens stora personligheter. ”Minnas och komma ihåg är inte det samma”, från 2007, är en prosapoetisk hyllning till minnet, till det personliga minnet, likaväl som till det större historiska minnet. Några år tidigare gav han ut ”Aldrig klassen – alltid människan” (2005) som granskar anarkismens idétradition i ett internationellt perspektiv.

Genom bokförlaget H:ströms försorg har både hans levnadskloka prosapoesi från 2000-talet och hans mer faktainriktade böcker om namnkunniga anarkister som Emma Goldman, Proudhon och Kropotkin, fått en ny generation av unga läsare. I saknaden efter Erik Lundberg tröstar vi oss med att hans böcker lever kvar. I dem kan vi ännu känna närvaron av en ovanligt bildad, ovanligt vänlig och nyfiken man. Öppen och ständigt intresserad av livets och litteraturens mysterier – så vill vi minnas Erik Lundberg.

Text: Anna Pia Åhslund & Sten Jacobsson

Friskhet i sinne och skrivande

Ingrid Hagsäter 1921 – 2011

Man får hoppas
att småfåglarna
har ett eget paradis
och att inte en katt vet om det

Så skrev Ingrid Hagsäter, Halmstad, i en lyriksamling, som kom ut 2005. Det är ett bra exempel på hennes diktarkonst: finstilt, underfundigt och fullt av humor. Nu är denna veteran inom Hallands författarsällskap borta. Trots sina 90 år och ett liv med mycken svärta bibehöll hon in i det sista en ungdomlig friskhet i sinne och skrivande.

Ingrid Hagsäter föddes 1921 i Östersund och kom 1996 till Halmstad, där hon arbetade inom personaladministrativa rådet (PA-rådet), en organisation som finansierade forskning om personalfrågor och arbetsorganisation.

Hon prövade på olika litterära genrer och blev publicerad i en rad antologier, bland annat i “Fiskrenserskan och andra berättelser” (Hammarström & Åberg, 1990). Mycket uppskattade blev hennes teaterstycken för Hallands omsorgsinstitutioner, pjäser som uppfördes på en rad platser i länet. År 2002 gav hon ut poesisamlingen “Hem till kvällen”, som 2005 följdes av den bok, i vilken den inledningsvis återgivna dikten ingick. Den samlingen kallades hon “Överleva”, en starkt symbolladdad titel. Ty just detta att kunna leva igenom svårigheter var ett betecknande drag hos Ingrid Hagsäter. Tillvarons kallstråk förlamade henne inte. Hon fortsatte, även om hon inte alltid hade vinden i ryggen. Men naturligtvis visste hon, att livet hade en slutstation. Hon var beredd. I sin sista diktsamling, “Genom fönstrets gröna myggnät” (2007) skrev hon:

Jag svepte schalen
om mig och gick
Det kändes lätt att gå
Snart var jag framme
vid avtagsvägen
Jag vände mig aldrig om

text Roland Andréasson