Hallands Författarsällskap bildades 1975 på initiativ av bland annat de halländska författarna Albert Olsson, Ingvar Wahlén, Ingela Strandberg och Kai Söderhjelm.

Vid sällskapets 40-års jubileum i maj 2015 berättade Ingela Strandberg om tillkomsten:

Om att vara en skrivande människa – i Halland 1975 och idag, 40 år senare
Hallands författarsällskap föddes, eller åtminstone avlades, i en liten röd stuga i Varbergs centrum. I stugan, som vaktades av (och fortfarande vaktas av) ett stenlejon, bodde poeten Gunborg Kanje med sin man Allan. Det var Gunborg som för fyrtio år sen sa: Vi måste ha ett författarsällskap i Halland! I Göteborg är vi ju inte välkomna…

Både Gunborg och jag hade tidigare, på var sitt håll, sökt oss till Göteborgs författarsällskap och vi hade båda gjort samma erfarenhet; vi fick gärna bli medlemmar, men när vi kom till mötena frös de ut oss, vi var aliens, vi var ju inte göteborgare!

Vi satt i det röda huset och spånade. Så småningom talade jag med Ingvar Wahlén, som tyckte att det var en utmärkt idé vi kommit på och han började genast arbeta för saken, först av allt tog han kontakt med Albert Olsson, som också nappade på en gång. Vi var fyra, på halländsk ömhet utsvultna, diktarsjälar, som bara längtade efter kontakt, med varandra och med andra.

Vi träffades några gånger, många gånger, innan vi slutligen kallade samman några av de skrivande människor vi kände till i Halland.

Ingvar Wahlén hade jag känt sen jag var fjorton år, Albert Olsson lärde jag känna först under de här åren, och Gunborg hade jag träffat några år före det aktuella bildandet av en träffpunkt för halländska skrivare.

Under en lång följd av år talade Albert och jag i telefon med varandra varje dag, minst en timme varje gång. Å, vad jag lärde mig mycket! Om att vara människa, om att vara en skrivande människa!

Klubbmästaren

Gunborg Kanje gav ut två diktsamlingar på eget förlag, den första från 1960 heter ”Växande aning”, den andra som kom åtta år senare, heter ”Ljug mig en hand”.

Varbergsborna var nog inte särskilt medvetna om vem p o e t e n Gunborg Kanje var. Hon syntes mest på stan som den mycket blonda hustrun till Allan Kanje, badkamrer och Mr Varberg under många år. Det var han som stod bakom de spektakulära fästningsspelen med storstjärnor som Per Oscarson och Thommy Berggren, det var han som stod bakom eldfesterna med Lennart Hyland i simstadion.

Gunborg var van vid att fixa snabba måltider hemma i köket för de trötta ”genierna”.

Därför var det helt naturligt att hon blev den nybildade föreningens klubbmästare när styrelsen så småningom etablerades. Där fortsatte hon att vara den blonda kamraten med de extrema kläderna, de mycket röda läpparna och den outsinliga humorn, men framförallt var hon den osvikliga, solidariska skrivarvännen.

Gunborgs diktsamlingar finns inte på ett enda halländskt bibliotek, men kan nås via universitetsbiblioteken i Lund, Göteborg och Umeå.

Hennes man, badkamreren, har fått en väg uppkallad efter sig i Varberg, Allan Kanjes stig, mellan Societétsrestaurangen och vallgraven.

Entusiaster

Vi fick snabbt ihop ett gäng entusiaster, snart var Hallands författarsällskap ett faktum. För mig (det är lite olika åsikter om tidpunkten…) skedde det egentliga bildandet av sällskapet i Gula Villan i Varberg, då den första styrelsen utsågs: ordförande Albert Olsson, vice ordförande Ingvar Wahlén, sekreterare Ingela Strandberg, kassör Stig Hamfors samt Kai Söderhjelm och Gunborg Kanje.

Till denna stora dag i Gula Villan hade Gunborg inbjudit sin vän regissören Ellen Bergman, som tillsammans med några skådespelare bjöd på pjäsen ”Den starkare” av August Strindberg.

Sen kan man, banalt uttryckt, säga att det bara flutit på. Andra entusiaster har tagit vid. Jag är den enda – i skrivande stund – levande ur den första styrelsen.

För mig personligen blev de här första styrelsemedlemmarna en stor tillgång. Som människor, som författare, som vänner.

Framförallt var det under den allra första början, den med Gunborg, Albert och Ingvar, som jag för första gången i mitt liv kände att jag hade en samhörighet med andra skrivande i Halland. Sjukdom och död skulle så småningom skilja oss åt, men jag bär dem alltid med mig.

Ingvar träffade jag första gången, när jag var fjorton år. Jag hade läst ”Skräcken gör mördaren” och blev fascinerad, letade upp författarens adress i Halmstad och skrev ett brev. Han svarade och samma sommar hälsade han på hos mig och mina föräldrar i Grimeton.

Ingvar debuterade på Bonniers med diktsamlingen ”Ögon av mina ögon”. Torsten Jonsson i DN beskrev debutanten som en poet som klivit in i salongerna med stövlarna på.

De stövlarna skulle han sen behålla hela livet utan att de slets ut. Jag förundrades också av de självbiografiska romanerna ”Morfar” och ”Pojken och fågeln”. Fantastiska! Läs dem!

Hans roman ”Gänget” filmades på femtiotalet. Filmen fick titeln ”Våld” och huvudpersonen spelades av Lars Ekborg.

Albert Olsson är väl mest känd för sina historiska romaner, ”Sand”, ”Gränsland”, m fl. Men han skrev också lyrik och andra romaner, t ex ”Den nye”, som filmades med Ingrid Thulin i huvudrollen. Filmen fick titeln ”När kärleken kom till byn”. (!?)

Jag anser att man kan välja vad som helst av Albert Olsson och få ut allt man behöver för goda lässtunder.

Varför?

Varför var det på tiden att det bildades ett halländskt författarsällskap? Det är enkelt: vi kände oss inte sedda i vårt landskap! Vi tyckte inte att hallänningarna riktigt ”tog hand” om oss. Vi ville visa att vi fanns! Att vi var goda författare.

Jag uppfann ett litet ”motto”, som vi fyra i det första gänget, alltid samlades kring: För att bli erkänd som en duglig författare i Halland kan man välja mellan två alternativ, flytta till Stockholm eller dö.

Tyvärr gäller det fortfarande. Titta bara på ”Hela Halland läser”. Utgångspunkten lär vara att det man läser ska ha någon halländsk anknytning.

Vaddå? Kunde inte arrangörerna åtminstone inledningsvis ha läst några författare som lever och bor i Halland?

Nej. Vi kan ju inte vara värda något, vi idioter som bor kvar här!

Mitt råd till dem det angår: se till att läsa Ingvar Wahlén, Sigurd Severinsson, Chatarina Rysten, Sten Jacobsson, Carl-Erland Andersson m fl, m fl! Till att börja med. Beta av några av oss och stick emellan med några som dansat här en sommar.

Men först, låt hallänningarna få veta vilka vi är, vi som lever och arbetar mitt inne i landskapet. Se vad landskapet gör med oss!

Den ovala plattan

Vi fyra som startade föreningen gnällde mycket. Alla författare gnäller. I alla sorters landskap. Vi gnällde för att vi kände oss så maktlösa inför vår osynlighet.

Mest gnällde nog Albert och jag.

Albert arbetade som folkskollärare i Harplinge. Hans miljö var småborgerligheten i ett litet samhälle. Det stämde inte in med hans inre.

Jag minns en varm dag, det var den 30 augusti, Alberts födelsedag. Vi satt, Albert, Ingvar och jag utanför Alberts och hustrun Ingas hus i Harplinge. Det vita huset hade en vacker, murad struktur. Jag minns att jag kände med en hand på väggen där vi satt. Den var varm. Vinden var varm. Stämningen.

Då upptäckte jag en liten slät oval platta på väggen.

Vad är den där plattan till för, Albert? frågade jag.

Han svarade blixtsnabbt: Jo, där ska det en gång stå ”Här bodde Albert Olsson”.

Det blev tyst. Jag såg på Ingvar. Han skrattade alltid inåt. Det gjorde han nu också. Helt tyst. Han knep ihop ögonen. De magnifika skuldrorna vibrerade.

Det var säkert nästan trettio grader varmt. Det blev inte sagt mer. Vi visste alla tre hur orimlig tanken var.  (Jag vet fortfarande inte vilken funktion den där plattan hade.)

Därför, några år senare, när Albert var borta från jorden, och jag läste att det bildats ett Albert Olsson-sällskap började jag storskratta. Och jag är säker på att Albert också skrattade vilt i den himmelska författarföreningen (som jag från långt håll har hört ska finnas…).

Vem vet, efter döden är vi kanske goda halländska författare även vi som valt att bo kvar här.

Vi kanske till och med platsar i ”Hela Halland läser”. Fast, fan tro´t!

Ingela Strandberg

-o-

Därefter fick vi höra hur Författarsällskapet fungerat som förläggare, av Roland Andréasson
Om man vill vara en smula frikostig i sina bedömningar, har Hallands författarsällskap under sina 40 år gett ut tre böcker. ”Ordbrukare” var förstås mer att betrakta som ett häfte, som förtecknade medlemmarna, deras utgivningar och eventuella villighet att ställa upp som föreläsare, men det var ingen publikation man snöt ur näsan precis. Samtliga anslutna skrivare fick uppmaning att komma in med uppgifter, men svarsfrekvensen var inte särskilt hög. För att få förteckningen så fullständig som möjligt ringde jag runt till alla ”försumliga”. Det tog flera dagar! Medlemmen Bertil Carserud såg till att det till slut blev en läsbar produkt. Häftet producerades av Bebeceto AB, men i princip var sällskapet förläggare.

Denna publikation kom ut i slutet på 90-talet, men dessförinnan hade sällskapet upplevt två äventyr i förlagsbranschen. I slutet av 70-talet väcktes frågan om en antologi, och alla tyckte detta var en bländande idé. Anslutningen på mötena ökade märkbart. Entusiasmen svalnade dock så småningom, när ”Röster ur ett landskap” kom 1978. Då var det tal om att hjälpa till med försäljningen genom att ta åtminstone fem böcker var, och det var inte lika roligt. Särskilt inte för de medlemmar, som sållats bort. Vi utsåg nämligen en jury, vari ingick författaren Ove Allansson och Hallandspostens redaktionschef Rune Gunnarsson. Dessa gjorde ett gediget arbete, och styrelsen trodde, att de skulle löpa linan ut och presentera ett tryckfärdigt manus. Men icke så. Genom att svara för urvalet ansåg de sig ha fullföljt uppdraget.

Vid ett möte i Varberg valdes jag till redaktör. Dum som jag var och aningen smickrad accepterade jag. Och så satt jag där plötsligt med hela bibban i knät. I redigeringen ingick exempelvis att till läsbar text ”översätta” en del handskrivna manus, och jag tog mig också friheten att komplettera med några kända namn med halländsk anknytning: Göran Sonnevi, Tobias Berggren och Sonja Åkesson. Totalt ingick 34 författare i den faktiskt mycket vackra volymen.

Allestädes närvarande Ingvar Wahlén hade 1975 startat sitt förlag, vilket stod som medutgivare. Ingela Strandberg nämnde i sitt anförande särskilt Ingvar, och det förtjänade han verkligen. Han har haft stor betydelse för sällskapet, var med från starten och lade ner mycken tid på dess utveckling. Samtidigt var han ytterst flitig i det egna skrivanden. 1948 debuterade han på Bonniers med novellsamlingen ”Ögon av mina ögon” men övergick sedan till LT. Han kom dessutom ut på många andra förlag, innan han etablerade sitt eget Settern. Totalt gav han ut ett hundratal titlar under eget namn och pseudonymer.

Genom Settern öppnade han dörrarna för åtskilliga halländska författare – Valfrid Göranson, Stig Hamfors, Sven Martinson, Ingela Strandberg, Jan Mellhed m fl. Själv kan jag tacka honom för min debut 1976 med ”Gammal och glömd”. Utan Ingvars glada hejarop hade det inte blivit någon bok.

1984 startade han hembygdstidskriften ”Friskytten” och lockade mig att bli dess redaktör. Han hade stolta planer och trodde på ett präktig prenumerantstock. Svensk hembygdsrörelse hade ju tusentals medlemmar. ”Du kan sluta som dagspressjournalist och bara ägna dig åt tidskriften”, spådde den alltid lika optimistiske Ingvar. Så gick det emellertid inte. Tidskriften insomnade efter tre år.  Dock hade vi dessförinnan genom ett fiffigt drag skapat förutsättningar för ytterligare en volym, ”Och bortom horisonten – havet” 1985. Med något ändrad text på omslaget och häftad gavs den ut som ett Friskytten-nummer. I bunden form blev detta sällskapets andra antologi.

Som Friskytten-redaktör drogs jag stundom med dåligt samvete. En förutsättning för att få tidskriftsstöd (vilket vi fick) var att komma med fyra nummer årligen. Jag gjorde årets sista utgåva som dubbelnummer och kom därmed upp till det magiska talet.

Mina självförebråelser lindrades dock något, när jag fick veta, att kollegan Jörgen Nash på Drakabygget balanserade på en ännu tunnare lina.

Han gav ut trippelnummer!

Roland Andréasson
under många år ordförande i sällskapet

-o-

Genom åren har Hallands författarsällskap framför allt arrangerat författarframträdanden i olika former, träffar  för sällskapets medlemmar och på olika sätt uppmärksammat halländska författarskap.

-0-

Redan 1978 gav sällskapet ut en samling texter om och från Halland: Röster ur ett landskap – antologi från Halland (Settern). Antologier

Den följdes upp 1985 med antologin Och bortom horisonten – Havet (Settern).