Så här står det i ett pressmeddelande från Werner Aspenströmsällskapet:
Prismotiveringen lyder:

Ingela Strandberg är bondflickan som älskar det urbana, bybon som inte tror på rötter och som kan hantera såväl slåttermaskin som motorcykel. Hon är föränderlighetens poet – få har som hon skrivit om den inre oro vars ständiga flyktsignaler fyller gårdsplanen med vägskäl. Men också hemkomstens – en som vet lika väl som Werner Aspenström att ”för att komma till en främmande ort måste vi hela tiden passera hemtrakter”.
Ingela Strandberg skriver med en sensualism som börjar i den egna kroppen, och själen, och når ut i kosmos, hennes hemmahörighet i det vardagliga utesluter varken uppror eller uppbrott, hennes medvetna främlingskap skapar ur det igenkännliga en yrsel som i oväntade poetiska bilder ger oss tillvaron i ett nytt ljus.

Ingela Strandberg är född 1944 i Grimeton i Halland, där hon också är bosatt. Hon gjorde sin poetiska debut 1975 med samlingen Visor i vinden och har därutöver publicerat tretton diktsamlingar, ett dikturval och sju romaner. Hon har framträtt som musiker och sångerska, med egna visor och sånger, på scen och på skiva, och gjort en egen soloskiva.

Ingela Strandberg är den tolfte mottagaren av Werner Aspenström-priset, som består av en tegelröd tröja i ull, ”den röda molntröjan”, efter en modell som Aspenström själv gärna bar. Tröjan stickas varje gång speciellt för pristagaren. Priset delades ut under en programkväll, kallad Werner-dagen, som årligen genomförs i ABF-huset vid Sveavägen i Stockholm, på Werner Aspenströms födelsedag den 13 november.