Om Hallands författarsällskap

Halland − landskap med litterär profil

Skåningen är sävlig, trind och godmodig, smålänningen snål och strävsam, värmlänningen klurigt originell.

Göteborgarens tal utgör en formlig vitsfontän, medan norrlänningen är tillknäppt och ordkarg.

Schablonerna vad gäller det provinsiella svenska kynnet står som spön i backen.

Hallänningen är däremot ganska identitetslös. Om honom sägs det inte särskilt mycket – vare sig ont eller gott.

Men Halland har en egen profil, och att ge landskapet en berättigad plats på den litterära kartan var ett av huvudsyftena, när det lokala författarsällskapet bildades 1975.

I spetsen stod då författare som Ingvar Wahlén, Ingela Strandberg, Albert Olsson och Kai Söderhjelm, men föreningen välkomnar också sådana som inte sysslar med yrkesmässigt skrivande. Ett krav är dock att de anslutna skall ha publicerat sig i bokform eller fått dramatiska arbeten uppförda. Medlemstalet ligger runt 70.

Hittills har sällskapet kommit ut med tre publikationer. Den första utgåvan på förlaget Settern var ”Röster ur ett landskap” 1978, och sju år senare kom ”Och bortom horisonten – havet”. Dessutom har utgivits häftet ”Ordbrukare” – en matrikel över skrivare i Halland.

Föreningen är givetvis medlem av de litterära sällskap, vilka har sin bas i Halland och bildats för att uppmärksamma författare som på olika sätt haft anknytning till landskapet: Olof von Dalin, Albert Olsson, Elsa Grave och August Bondeson. Andra halländska storheter på det litterära fältet uppmärksammas i skilda sammanhang, t ex Klara Johansson och Fredrik Ström.

Med ojämna mellanrum utdelas dessutom stipendier. Sådana har tillfallit poeter som Allan Bengtson, Rose-Marie Kuchler, Catharina Rysten och Magnus Ödmark. Senast gick priset till ett kollektiv - Poesi i Halmstad - med dess utgivning av tidskriften Flum, vilken i prismotiveringen betecknades som ”uppkäftig och angelägen”.

Medlemmar ur sällskapet medverkar vid litterära evenemang, och den interna mötesverksamheten är till för att stärka sammanhållningen samt ge information om olika kulturella aktiviteter.

Det gäller alltså att lyfta Halland ur anonymiteten. Landskapet dras därvidlag med ett tyngande arv. Salig Selma Lagerlöf lät Nils Holgersson snabbt svepa över de kala ljunghedarna, och August Strindberg skrev om ruskigheter han fortast möjligt ville fara förbi.

”Strindbergs konventionella syn på det halländska landskapet var dock inte allenarådande vid förra sekelskiftet”, konstaterade Anna Pia Åhslund och Sten Jacobsson i förordet till ”Röster i Halland” (En bok för alla, 2004).

”Bland de mer bofasta konstnärerna och författarna bedrevs just vid denna tid ett intensivt arbete för att omvärdera den negativa bilden av landskapet”.

Och visst har Halland förändrats. De kala hedarna har förvandlats till produktiv skog och strändernas magermarker hyser inte längre fattigfolk. Där har bebyggelsemattorna rullats ut och sanden blivit guld för turistnäringen.

”Halland är inte längre proletären bland Sveriges landskap. Nu är den närmast nyrik”, skrev Walter Dickson – en av de författare som gett provinsen egen styrka och stämma.

Roland Andreasson