Middagstal vid 40-årsjubileet för Hallands författarsällskap av Anna Pia Åhslund:

Berömda författare som varit i Halland

Berömda män som varit i Sunne heter en roman skriven av en av mina favoritförfattare, värmländske Göran Tunström. Han kan konsten att blanda fantasifulla skrönor med mänsklighet och medkänsla.

En halländsk författare med en besläktad talang, men med ett annorlunda uttryck, är Erik Lundberg, född 1923, död 2012 (under många år medlem i Hallands författarsällskap). Erik var född och uppvuxen just här i Falkenberg och älskade att skildra sin stad under 1930- och 40-talen, då falkenbergarnas småstadsidyll levde under trycket av oro och krig ute i Europa.

Men Erik tyckte också om att skriva om litteraturens stora, spännande män och kvinnor och deras böcker. En rolig bok av Erik Lundberg är ”Besök i ett landskap”, med undertiteln ”Möten med författare, mystiker och andra människor”. Den kunde lika gärna – tycker jag – ha fått titeln ”Berömda författare som varit i Halland”. För här får vi möta August Strindberg – eller är det hans gengångare? – som äter middag på restaurang Halmkärven i Halmstad, Gustaf Fröding, som får ett nervöst sammanbrott på badkur i Varberg, Carl Jonas Love Almqvist på flykt genom Halland och Lubbe Nordström och Marika Stiernstedt, som grälar på fästningsterassen i Varberg. Den gemensamma nämnaren för dessa författare är att de alla varit på tillfälligt besök i landskapet Halland.

Flera av dem stannar också över natten just här i Falkenberg och bor då naturligtvis på det gamla, anrika värdshuset Hwitan intill Ätrans brusande å.

**

Så här tänker sig Erik att det kan ha varit år 1775 när den artonårige poeten Bengt Lidner – han ni vet med Lidnerska knäppen! – anlände i diligens till Falkenberg: ”Han var berusad redan när han kom till Falkenberg eller rättare: han hade inte varit nykter, sedan han lämnade Lund. Och tur var det! Så fruktansvärt som vädret hade varit.

Efter Halmstad hade ett triumvirat av regn, gyttja och blåst förenat sig med en bitande kyla – till ett fyrhövdat vidunder, som han ihärdigt bekämpade med hjälp av starka drycker, och han lyckades också hela resan behålla sitt rus på en jämn och behaglig nivå. . . Just nu mådde han bara bra.

I en sådan sinnesstämning kom han till Falkenberg, som inte var mycket till stad. Några hundra själar släpade fram sin dystra tillvaro vid kanten av Ätran och fick sin bärgning av att odla jord, fiska lax, dra torsk, arbeta med lera och snickra i trä.

Här bodde nyttans trälar, tänkte vår resenär. . .” Men så var han ju också en romantisk poet av den sentimentala skolan, som gärna fäller en tår över världens elände. Men väl installerad på värdshuset Hwitan beställer han själv som tröst in rikligt med rhenskt vin, fyller sin stora näsa med en försvarlig pris snus, och faller sedan i så djup sömn att värdshusvärden måste bära honom till sovrummet.

”Så kunde det ha gått till när Bengt Lidner passerade Falkenberg vid jultid år 1775,” skriver Erik Lundberg, ”ty så gick det ofta till där Bengt Lidner drog fram”.

**

Carl Jonas Love Almqvist däremot tycker om det han ser av Halland, då han i Erik Lundbergs tappning en dag i juni 1851, kommer farande från Stockholm på väg söderut. Almqvist skyr inte små och fattiga förhållanden, tvärtom:

”Det är ett landskap som passar. Det är naket och förpinat. Här finns inte mycket att gömma sig bakom. Här lever man ur hand i mun, lite slarvigt, lite på måfå. Man bränner hellre än man odlar. Svedjeljungen öppnar hisnande utsikter, och han har hört om ginsten, som brinner med gula lågor. Man har inte kor utan små magra får, som kan hålla till på ljunghedarna. Man tar vad man hittar, och på stränderna hittar man tång. Man håller ut som de vindpinade träden håller ut. Man borstar upp sig som enen mot vinden, och man krusar inte för herrarna.”

Men när Love som Lundberg kallar författaren kommer fram till gästgiveriet lägger han märke till den vackra gamla stenbron, och han strosar ned mot ån, där han blir ”överraskad av den täta grönskan. Stora pilar lutar sig ut över vattnet, väldiga ormbunkar brer ut sig. Fläder och al, hagtorn och hassel trängs.”

Men redan tidigt nästa morgon måste han vidare. ”Klatsch! Så bär det iväg från gästgiveriet, och hjulen dånar när de skakar över stenbron vid Ätran. På andra sidan finns det inte mycket att se mer än ljung och sand. Det gör också detsamma. Den här gången reser han inte för nöjes skull. Han har bråttom.

Love Almqvist har bråttom som alla flyktingar. Man är ute efter honom. Drevet går i hela landet. Det spelar ingen roll, om han är skyldig eller ej. Han har inte en chans och han vet det. Att han ger sig iväg, skall bli ett trumfkort för fienden. Det är Aftonbladet och Hierta man vill knäcka. Det är frisinnet och respektlösheten man vill åt. Är Carl Jonas Love Almqvist en skurk, blir alla hans vänner och alla, som han har arbetat med, också skurkar.

”Misstänkt person” hade Ormus antecknat i sin stora bok. Misstänkt hade han alltid varit. Men mig fångar ingen, sjunger det plötsligt inom honom, och han nynnar tyst för sig själv: Vad förr i kval jag skrivit / jag sönderrivit / så glad! / Nytt är mitt hjärtas blad.

Han har alltid lätt att växla humör. Nu stryker han raskt ett streck över sitt liv. Så känner han det. Mig fångar ingen! Nytt är mitt hjärtas blad!

. . . Strax efteråt rullar skjutsen ner mot Halmstad. Han ser havet och den väldiga åsen långt borta och har vild grönska tätt inpå. Sedan kommer lummiga trädgårdar, och så bär det rakt genom Norre Port och in på Storgatan, och det är middagstid den 16 juni 1851.

Nu är det kontinenten det gäller. Han måste ordna ett pass för alla länder / och han tror nog att hans gamle vän Stockenberg i Halmstad ska hjälpa honom.

Från Halmstad ska världen öppna sig. Han är på väg mot Nya världen, och när han träffar Stockenberg är han på ett strålande humör.

Han vet inte att just nu, när han kommer till Halmstad den 16 juni 1851, har överståthållarämbetet i Stockholm utfärdat en allmän efterlysning efter regementspastorn Carl Jonas Love Almqvist, ”hvilken blifvit ställd under tilltal för bedrägeri och försök till mord genom förgiftning”. Överståthållar-ämbetet kräver, att han ”måtte gripas och på fångskjuts till Stockholm afföras”.

**

Det här var några brottstycken ur Erik Lundbergs bok ”Besök i ett landskap”. Eriks entusiastiska författarporträtt är till större delen sanna, men en del händelser utspelar sig nog främst – men mycket trovärdigt – i hans fantasi. Men det är ett sant nöje, tycker jag, att få följa med på Erik Lundbergs utflykter i litteraturhistorien – till Falkenberg och många andra platser. Han är en engagerad och humoristisk ciceron i vårt litterära landskap – läsvärd än idag.

Fotnot: Bengt Lidner, f. 1757 i Göteborg, d. 1793 i Stockholm. Student i Lund. Studieresa på kungligt stipendium till Göttingen och Paris 1780–82. Under stockholmsåren 1782–84 inföll Lidners korta glansperiod.

Lidner är den främste representanten för den känslosamma strömningen inom 1700-talets svenska diktning, en utpräglat subjektiv diktare och stämningsmänniska, arbetande efter mottot ”i tårar vällust”. Han skildrar gärna skräck- och undergångskänslor i ordalag som ibland blir operamässigt patetiska.

Verk: Fabler, Grevinnan Spastaras död, Medea (opera), Yttersta domen, Jerusalems förstöring, Messias i Getsemane.

ur Litteraturhandboken, 1971